Senaste nytt

©

06 mar, 2013

Kl 13:29

Rotenonbehandlingen: Vi tog hjälp av Pelle Geholm på Mellanskog, när vi sökte bidrag från Länstyrelsen till rotenonbehandlingen och den första insättningen av Fjällröding i Värasen. Vi fick tillstånd att rotenonbehandla 1988, men före det hade vi sökt minst 2 år och fått avslag. Men trägen vann. Hälften av åtgärden bekostades av statligt bidrag och hälften kom från vattenregleringspengar. "Lulle" spronsrade med gratis motor. Själva rotenonbehandlingen kostade drygt 60 000:-.

Sjön rotenonbehandlades på sensommaren 1988. Det fanns knappt någon fisk i sjön. Högt räknat så fick vi upp 15kg fisk. Ett antal gäddsnipor + en gädda på ca1,5kg som hade sjunkit till botten rätt utanför vindskyddet. Dom enda aborrarna som fanns var några (ca 5 till antalet) stora 1kg fiskar. I övrigt hittade vi ett litet stenbitsstim allderles utanför vindskyddet. Det var allt. Den katastofalt dåliga fisktillgången, måste ha att göra med väldigt lågt ph-värde tidigare. Efter kalkning har ph-värdet inte varit under 7. I samband med rotenonbehandlingen grävde Pelle Hansson 2 stycken uppvandringshinder ca 200 meter nerströms utloppet. Vi gjorde dom där fallhöjden var som störst. Det har ju spekulerats i om öringsstammen kommer från bäcken, men jag tror inte det, för när jag gick hela bäcksträckan ner till övre öratjärn, efter rotenonbehandlingen, så var det allderles fullt med döda "maskar" på botten. Antagligen var det nejonögon (eller linål som vi säger i Vängsbo)? Så rotenonet verkade ha tagit bra i bäcken också. Och det fanns inga stora höljor i den, som eventuella öringar skulle kunna klara sig i.

I augusti 1989 satte vi ut 4 000st 70g Fjällrödingar. Vi provade tidigare på försommarn en gång. Jag gjorde iording en bur som "Lappen" lade ut med några fjällrödingar i, men då dog dom. Men i augusti hade rotenonet gått ur. Så då var det bara att köra. På grund av att mötesprotokollen fram till 1996 finns hos museet. Så har jag inga exakta uppgifter om de här åren just nu. Men jag vet att vi lade ut rödingrom åtminstone 1 gång på 90-talet. Då lade vi ut romen allderles till vänster om stenarna, sett från vindskyddet. Innan rodde vi (Lappen och jag) runt hela sjön för att kollade var de bästa förutsättningarna för lek fanns. Det var alltså innan vi lade ut dom 2 första lekgrunden.

Sen planterade vi ut både stora och små Håckernrödingar fram till 1996. Sen har jag exakta uppgifter. Se nedan!

De 2 första lekgrunden till rödingen kördes ut med skoter nån gång i mitten på 1990-talet. Sen kördes 2 nya lekgrund ut 1999 med hjälp av Sune Larssons miniskotare. Ett provfiske utfördes det året. Vedboden och dasset vid baracken byggdes också. Allt detta genom den fiskeplan som genomfördes i hela komunen. Frågor om fiskeplanen kan Håkan Schönnings bäst, för han var med i det arbetslaget. 2005 kördes 4 lekgrund till ut.

Det är inte så lätt att kolla rödingsleken, förutom att få syn på årsyngel, men 2003 dök chansen upp. Dolve, Micke Ungh från Alfta och jag var på sikfiske uppe på Öjungen. Siken lyste med sin frånvaro. Det var helt enkelt för tidigt. Dolve och Micke for till Stenbitstjärn och jag stack till Värasen i förhoppning, att isen skulle hålla. Visserligen borde det ju vara för sent för lek, men det hade inte varit is så tidigt förr, så jag chansade. Det var nämligen den 27 oktober. Jag gick ut på klittaviken vid bryggan (isen var 7cm) och följde land först till utloppet. Längst ner i utloppsbäcken var det två vinterstela leköringar kvar. Sen fortsatte jag efter land till udden vid stenarna, där rödingslekgrunden finns. Men för att komma ut till grunden måste man över sundet och där gäller det att vara försiktig. Det gäller att hacka med isbilen för varje steg man skall ta. Just där brukar isen vara sämre, men inte den här gången. Så jag kom lätt över och hade ett periskop med mig som jag kunde sticka ner och titta under isen. Dom första grunden var tomma, men så kom jag till det högra grundet sett från vindskyddet och där var det två rödingar som höll på för fullt. En hona och en hanne. Lyckan var gjord och jag vände hem.

Två gånger har jag sett nykläckta rödingyngel i början på juni. En gång vid norra stranden mitt för stenarna på 90-talet. Och en gång vid stora udden en bit in på 2000-talet. Då rörde de sig om ca 1.5cm långa yngel med ljusa fläckar på sidorna. Det är lätt att se skillnad mellan öring och rödingyngel, för öringynglen har svara fläckar redan som nykläckta och rödingen har ljusa fläckar. Jag har många gånger sett rödingsårsyngel när jag kikpimplat. Ser man en nu i januari som är under 7cm lång, då är det garanterat ett årsyngel. Det bästa med årets premiär, som jag ser det, förutom att de flesta fick fisk och var nöjda och glada, var att jag fick se 2st rödingsårsyngel. Dom var ca 6cm långa.

Största problemet med rödingsgrunden är att dom blir fulla med grönaljer, särskilt vid varma somrar. För att rödingsrommen skall syresättas tillräckligt och klara sig från att bli uppäten , så måste honan få ner den i håligheterna mellan stenarna. Om man läser beskrivningar av rödinglek, så lägger honan romen först och sen försöker hon trycka ner rommen mellan stenarna, genom att lägga sig på sidan och vifta med stjärtfenan. Men det måste vara svårt om det ligger 5cm grönt slem ivägen. Så jag brukar vara dit så sent som möjligt på sommaren, och rensa lekbottnarna. Några gånger har jag snorkeldykit ut dit och använt simfötterna att rensa med. På senare år har jag använt vindsurfbrädan, för att komma ut och rensat med en liten snöskyffel. Det har varit mycket efektivare.

2001: När jag hoppade över utloppsbäcken i september, så for 2 stora öringar iväg som projektiler ut i sjön. Jag satte mig att vänta ett tag. Efter ca en kvart kom dom långsamt tillbaka och ställde sig. Snart nog började honan att gräva. Nu var det klart att vi hade öringlek här. Vi hade ett nervandringshinder allderles där bäcken började, så dom hade inte mycket att röra sig på. Det första vi gjorde var att flytta nervandringshindret ner till det översta uppvandringshindret.

I slutet av september 2002 grävdes 6st lekgropar. Pelle Hansson från Malvik körde traktorgrävaren och Håkan Schönnings dirigerade. Men det blev problem direkt, för det var flera år med dålig vattenföring i början. Lekhöljorna läkte och fisken hade inte en chans att leka. Vattnet bara försvann i lekgruset. Jag försökte täta med allt möjligt, men det fortsatte att läka. Till slut tog jag åldersbeständig byggplast till hjälp. Jag tog upp så mycket grus som möjligt och lade dit plasten, innan jag skyfflade i lekgruset igen. Men då blev det tätt. Fast det gick väldigt lite vatten det där första året, så lyckades många öringar ta sig ner i bäcken och leka.

2003: Bra lek. Ca 20st lekmogna fiskar där. Lekens början ca 25 september. Sen var det bra lek där till 2007. Då var bäcken helt torr. Ingen lek alls alltså och inga yngel heller då våren efter förståss. Öringarna försökte leka ca 100 meter bort mot baracken från utloppet sett. Där var ca 10 st igång, men jag såg inga yngel där heller året efter. Så det verkar som öringslek i sjön inte fungerar. Nåt yngel skulle man väl se där annars tycker man.

2008: Bra vattenstånd. Bra lek. Ca 15 lekbäddar.

2009: Ynglen brukar krypa upp ur bäddarna i början på juni. 10 juni var det väldigt mycket yngel där. På hösten var det bra vattenstånd och ca 7-8 bäddar. Halvbra lek. Jag var dit 3 ggr, men såg aldrig mer än 5-6 stycken nån gång.

2010: 8 juni. Ganska mycket yngel på hela sträckan. Såg också ovanligt många 1 åringar där. På hösten var det bra vattenstånd och bra lek.

2011: Mycket yngel i början på juni. På hösten kom en mink dit precis under leken. Så bäcken var helt tom första dan vi kom dit. Jag hade följe med lillbrochan och hans nya fjälla Birgitta. Hon hittade öringsskinn vid ett minkhål under en gran och vi befarade det värsta. Det här var en söndag. På onsdagen efter var jag dit. Då hade minken varit i fällan men lyckas tagit sig loss. Men blev tydligen så rädd att den inte syntes till nå mer. Bäcken var allderles fullsmockad med öring. Ca 30 öringar trängdes där och jag kände mig lättad.

2012: Mycket yngel i juni. På hösten var Uno Olsson, Matts Berg och jag till bäcken. Det var bra lek, ca 20st lekande fiskar. En väldigt viktig uppgift som måste skötas är kontroll av uppvandringshinder. Efter varje vårflod så har det hänt grejer. Vatten har en väldig förmåga att leta sig nya vägar. Jag brukar se till att det inte blir nån hölja just nedanför hindren (det är två uppvandringshinder). Sen får man ibland leda om vattnet lite ovanför vattenhindren, så att det inte kommer på fel ställe. Detta för att uppvandrande fisk skall vara helt chanslösa att komma upp. Vi hade en sommarflod 2000, som fick en att inse allvaret. Då hade nämligen 3 smågäddor tagit sig ända fram till det nedersta uppvandringshindret. Dom var precis dmstora. Jag tog naturligtvis bort dom, men lite chockad var man naturligtvis. Nu är det ju så att från nedersta uppvandringshindret och upp till sjön, är ju den i särklass största nivåskillnaden, så även utan hindren så skulle dom ha väldigt svårt att ta sig upp. Om inte annat så visar historien på detta. För på 20-talet fanns inte gäddan här. Den inplanterades senare. Eskil hittade en artickel om detta i Ljusnan. 1930 hade den inplanteras utan fiskevårdsföreningens vetskap.Som det är nu så har inte fisken en chans att ta sig upp. Men jag vill bara peka på allvaret med uppvandringshindren. Det får absolut inte finnas en chans att uppvandrande fisk skall kunna komma upp!

Inplanteringar:

  • 1996: 8 000st romkorn Håckrenröding (10/3) 
  • 1997: 350kg 3hg-1kg  2 000st ensomrig 
  • 1998: 700st 2-6hg 
  • 1999: 150kg fångstfärdig  
  • 2000: 150kg " " 
  • 2001: 300kg " " 
  • 2002: 150kg " " 
  • 2007: 1 200st 1-2hg 
  • 2008: 1 200st 2hg Paljackaröding. 
  • 2009: 4 000st 0,7hg 
  • 2012: 200kg  (170kg 4hg och 30kg 1kg)

Första flytringsfisket 2001: Det var tillåtet 1 vecka och 1 vecka efter midsommar.

I literaturen finns beskrivningar av röding och rödinglek: Karatäristiskt för rödingarna är att de är mycket känsliga för påverkan av andra fiskarter. Rödingen förlorar vanligen oavsett om det är genom predation från andra rovfiskar som öring, gädda och lake som betar ner rödingsbeståndet, eller om det är genom konkurrens från effektivare planktonätare som sik och siklöja, som vinner kampen om födan framför de uppväxande rödingungarna. Som bland andra Gunnar Svärdson på Sötvattenlaboratoriet påpekat: "Rödingens viktigaste krav är frånvaron av andra, konkurrerande och predatoriska arter". I vatten med andra fiskarter hänvisas rödingen ofta till ett liv i pelagialen (den fria vattenmassan) med djurplankton som sommarföda. Vintertid, då andra mer värmekrävande arter går i dvala, kan den återta lite av sitt förlorade livsrum och utnyttja de näringsrika strändernas bottenfauna. Rödinglek: Rödingen leker vanligen på hösten, under september till november. Liksom många andra laxfiskar söker den sig tillbaka till sin födelseplats för lek. Rödingen föredrar att leka på steniga bottnar med grovt grus på varierande vattendjup. Romantalet i en hona som väger 1kg är ca 1 300st.

Hanarna, som är först på plats, delar upp lekområdet i revir som sedan försvaras. Lekdräkten är praktfull och de lysande fenkanterna blir väl synliga när hanen intar hotställning. Leken påbörjas genom parsimmning och genom att honan, liggande på sidan, gör några snabba slag med stjärtfnan för att skapa och rensa den utvalda lekgropen. Sedan rom och mjölke avgivits, sopas rommen ner mellan stenarna med några snabba kroppsslag. Proceduren upprepas på flera platser.

Under odlingsbetingelser kräver rommen ca 400 dygnsgrader(vattentemperaturen x antal dygn) fram till kläckningen, som sker tidigt under vintern. De nykläckta ynglen är ca 15 mm långa och har en förhållandevis stor gulesäck ( den utväxt,"matsäck", som sitter under ynglets buk). Gulesäcken räcker ca en månad, varefter ynglen börjar söka sin föda. Vanligen uppehåller sig ynglen bottennära. Tillväxten är mycket varierande.

Göran Wängborg för Ovanåkersfiskevårdsområdesförening.




comments powered by Disqus
Senaste inlägg

Arkiv